En resa för livet!
Fredagen den 2 maj tog vi flyget till Albanien för att hälsa på hos olika familjer, dela ut böcker på stan och för att träffa folk vi redan känner som bor där. Vad jag inte visste när jag satte mig på flyget var att den här resan skulle påverka mig så mycket på så många olika sätt, så här såg veckan ut!
Staden vi landade i heter Tirana, och första intrycket jag fick av Albanien var att det fanns väldigt mycket fallfärdiga hus blandat med nya skyskrapor. Vissa hus såg ut att kunna falla isär vilken minut som helst medans andra var nybyggda och jätte fina. Det kändes lite konstigt!
På gatorna gick det runt försäljare bland bilarna som stog i kö, men det hemskaste var att det även var kvinnor och små barn som gick runt bland alla bilar och tiggde. Några satt vid vägkanten medan andra gick mellan bilarna på gatan och pussade på rutorna för att få pengar, oftast barn mellan 3-8 år... Det var något av det svåraste att se, de hade inget riktigt liv, deras dagar gick ut på att skaffa mat genom att få pengar av folk som satt i bilarna, samtidigt som de riskerade sina liv genom att gå runt bland bilar som de lätt skulle kunna bli överkörda av!
Andra staden vi besökte var Shkoder, huvudstaden! Här var det precis likadant, stor skillnad mellan rika och fattiga. Den här bilden är ett bra exempel och visar på hur stora skillnaderna faktiskt var...
I Shkoder mötte vi upp ett team från Umeå och här är jag och Julanda (som var med) en av kvällarna när vi var ute och kollade in "Albania by night"!!
Första kvällen i Shkoder var vi med på ungdomsmötet i en av kyrkorna och här kör vi minuten-tävlingar!
Alla ungdomarna var väldigt trevliga och alla kom fram till en och sa både hej och hejdå, jätte kul!!
Här träffade jag även Sidjana för första gången, och äntligen har vi en bild på oss tillsammans!!
Det var verkligen jätte roligt att äntligen få träffa henne och att få se hur hon har det! Vi var hemma hos henne kvällen efter och det känns så bra att få hjälpa henne med det jag kan!
Här är jag och Julanda utanför en av restaurangerna vi åt på, och det hände en jätte rolig sak just på den här restaurangen!! Ägaren för restaurangen började nämligen prata med oss och frågade vartifrån vi var, när vi sa att vi var från Sverige blev han helt galen och sa: VA!? Jag har en kompis i Göteborg!! Jag måste ringa honom så ni får prata!! Hahaha, så han ringde upp sin kompis och vi fick prata med honom, lite awkward men jätte roligt, vi skrattade sååå mycket!!
Innan Julanda och CO skulle åka vidare åkte vi upp tillsammans på ruinen!
Det var så sjukt bra utsikt därifrån, man såg hela staden!
Första familjen vi var hos var för mig ett av de tuffaste besöken vi gjorde. Familjen hade 5 barn i åldrarna 7 månader till 8 år ungefär och de hade bara 3 rum, knappt något kök och ingen dusch. Toaletten var nästan bara som ett hål i marken och barnen hade inte duschat eller tvättat sig på säkert 2 veckor.. MAn ville bara ta med dem till hotellet och tvätta dem!!
Jag har ingen bra bild därifrån för det kändes lite respektlöst att ta kort på hur de bodde. Ni förstår säkert men den här bilden är i alla fall från när vi var på väg upp till huset!
På tisdagen åkte vi till Elbasan och på vägen stannade vi vid stranden! Det var så fint där och vi hade ungefär 25 grader så jag badade till och med! Ni som följer mig på instagram har redan sett en bild på mig därifrån men här kommer en till!
Den här familjen hade det väldigt bra om man jämför med andra familjer vi hälsade på. Det tråkiga med den här familjen är att de har bott i Sverige, i hela 4 år bodde de här innan de blev utvisade. Det är så orättvist! Jag förstår inte hur man kan låta folk bygga upp ett bra liv, skaffa nya vänner och ett bra jobb och sedan POFF så blir man tillbakaskickad till sitt hemland, jag blir så arg!!
Men trots att de längtar tillbaka till Sverige varje dag så hade de alltid ett leende på läpparna. De var alltid glada och öppna och gjorde alltid det bästa av sitationen. Det var också något jag la märke till hos folket där. De var alltid så glada och öppna, ingen var rädd för att komma fram och prata med en, alla var bara så trevliga!
På onsdagen började vi dela ut boken Huliganen på stan. Den var en gåva från kyrkorna där och vi delade ut den för att ge folk hopp för framtiden. Boken är en verklig hostoria som handlar om en man som var fottbollsfan, höll på med droger och var med i maffian, han levde som en huligan, precis som boken heter! Men sedan händer någonting och det här är hans historia om hur hans liv förändras och hur andra kan göra för att hitta samma hopp!
Det var så varmt den här dagen (tyckte vi svenskar i alla fall), men för Albanerna var det ju bara vår så därför gick alla runt i långbyxor och en del även i munkjackor eller kavaj! Men inte jag inte, jag skulle vilja ha haft shorts på mig men eftersom att det är ett muslimskt land var det mer passande att ha långklänning!
Den här bilden är från en förskola som en kyrka har hand om som vi var och hälsade på! Alla barnen ville kramas och säga vad de hette och undrade vad jag hette och allt möjligt!! Haha, det var så roligt efetrsom att jag älskar barn!
Nästa familj vi hälsade på bodde förut under det här taket, ni ser ju själva hur illa det är! Som tur är har den här organistationen hjälpt dem med ett nytt hus som står bredvid, även om det bara är ett rum och en toalett betyder det jätte mycket för dem att de har ett varmt ställe på vintern med en kamin för att få värme och med en riktig toalett för dem att gå på!
Samma här vill jag inte lägga ut bilder på familjen, hoppas ni förstår!
Deras grannar hade däremot en väldigt fin port!!
Här bakom bodde sista familjen vi hälsade på
Här är huset, med på bilden är två pastorer från kyrkan vi var i kontakt med, huset betod av ett rum, en säng och en soffa... De hade inget bord eller några stolar så när de skulle äta fick de sitta i sängen och barnen satt på golvet när de gjorde läxorna... I väggarna var det hål och golvet var så ojämnt och kallt, mellan golvet och dörren var det en 1dm stor glipa... Det var första gången vi och folk i organisationen hälsade på dem så nu ska de göra iordning åt dem och hjälpa dem med det nödvändigaste!
Som ni förstår har det varit en resa med mycket blandade känslor och upplevelser. Jag har sett saker som kommer påverka mig för resten av livet. Jag har gråtit och skrattat, kramats och fotat! Helt klart en resa för livet, hoppas ni tyckte det var roligt att se!
